love as though you have never been hurt before

att vara emma wikström är på många sätt en riktigt prövning och en riktig kamp.
varje dag får jag kämpa mot det förflutna, mot att inte falla tillbaka in i det svarta.
ibland fastnar jag i en inre kamp. Det jag varit med om och upplevt borde ingen få
bli utsatt för. Just nu känner jag ungefär som att jag förlorat en inre kamp, som att
monstrerna härjar fritt i mitt inre och vet ni vad just nu orkar jag inte kämpa emot
utan förlorar mig i alla hemska minnen ett tag.

jag ber inte om att ni ska förstå, ingen förstår inte ens jag.. jag ber bara om en hand.

mamma: Emma om du ska ta hand om alla andra. Vem ska då ta hand om dig?
jag: jag vet inte, ingen?!

egentligen vill jag ta hand om mig själv men jag tror inte jag klarar det. Jag behöver
någon att prata om mina monster med men jag får så dåligt samvete så fort jag pratar
med någon för jag är rädd att dom inte ska orka lyssna..
är det normalt att bli orolig för att ens psykolog ska bli ledsen/deppig av saker jag berättar
och att jag förfinar sanningen för dennes skull?


ibland är jag bara less men
när ska jag börja göra mod av sorgen och börja agera


PUSSS
         emmalicious