love as though you have never been hurt before

jag känner att det är på tiden att jag delar med mig av det jag upplevde i zambia, jag kan inte finna ord på allt men jag ska försöka för att ni ska förstå. Det är mycket att läsa men om ni gör det, gör det med största eftertanke.



den 6 september anlände vi till zambia med tron och hopp om att kunna förbättra utsikterna för ensamma, utlämnade och oälskade barn. Barn som inte har någon och som inte ser någon framtid och som hela tiden lever i stunden&dagen för att dom helt enkelt inte vet om dom överlever tills morgondagen.
När vi anlände möttes vi utav skräck&vi var lämnade åt ödet att utan adress eller telefonnummer hitta rätt i ett främmande land. över 2 timmar senare kommer vi fram till barnhemmet och fortfarande bestämda att göra nytta.
chock nummer 2 är att vi är bortglömda och ingen visste om att vi skulle komma, vi har då flugit i många timmar runt halv jorden för att hjälpa till och vi får höra bland de sämst ursäkterna jag någonsin hört.

vi ringer hem, vill hem, gråter i panik och allt vi får höra är att kämpa på, ge inte upp m.m
jag tror att ni menade väl men hur många av er som läser skulle överhuvudtaget ha åkt iväg?

Att se föreståndaren ta den lilla lön lärarna får och använda pengarna till bygga ett hus åt sig själv, att se henne och hennes familj sitta i sitt hus med båda storbildsteve, varm vatten och ett fullt kylskåp och samtidigt se hur barnen svälter, går i trasiga kläder och slavar åt de vuxna. Jag känner mig maktlös.



jag känner skuld i att jag åkte hem, att jag inte kunde bita ihop för att kanske rent av rädda livet på barn eller åtminstonde ge dom något att glädjas åt för en stund. En famn att krypa in i, ett öra som lyssnar och ett öga som ser. Vart går gränsen för hur mycket man kan ge innan man förlorar sig själv?

Jag försöker kompensera mitt val genom att försöka tillfredsställa och ge allt jag kan till människor i min omgivning här hemma men det räcker inte. jag går ständigt runt med klumpen i magen, återvändsgränder och gråten i ögonen. Kan jag bli förlåten? kan jag leva med att jag lämnade dom åt ingenting?

Jag ser hur ni är besvikna men vet ni vad det är jag också mer än ni kan ana..

den 11 september 15:30 sitter vi ute och ritar med barnen (något många av dom aldrig gjort förut) några barn sitter och tuggar på pappret istället för att rita på det. Jag frågar vad det är för lek dom leker (isverige är det vanligt att barn leker med papparsgegga) och jag får svaret att vi leker inte, vi är hungriga. Att se deras kroppar utan ork, kroppar utan någon tro och ändå fortsätter dom att hålla skenet uppe. Jag beundras deras livsvilja, jag beundrar det dom gav mig genom sin blotta existens. Dom har gett mig en annan syn på livet och jag hoppas att jag kanske på något sätt påverkat dom.

den 14 september 19.30 sitter jag och läser för de mindre flickorna. Dom frågar mig vad jag vill bli när jag blir stor och när jag frågar frågan tillbaka svarar en 11årig flicka
- Emma jag vet inte om jag blir stor, jag vet inte om lever tills jag blir 20, jag vet inte ens om jag lever imorgon så jag kan inte svara på vad jag skulle vilja bli i framtiden för så länge jag befinner mig i detta liv jag befinner mig i nu så finns det ingen framtid för mig.



jag vet inte om jag når ut till er, jag tror inte att man förstår hur dom har det förns man upplever det och det var där jag gjorde mitt stora misstag. Jag trodde att jag kunde klara det, jag trodde att jag var stark nog, dels pga min starka längtan att göra skillnad men vet ni vad jag klarade det inte! Det finns människor som klarar det, som åker som volontärer och som gör nytta. Jag ser upp till er. jag klarade det inte, jag misslyckades. förlåt.

Jag vet att jag brukar klaga för att jag glömt något på nedervåning och måste gå hela de 20 meterna ner och hämta det, vet ni vad barn i zambia på arteco dom är glada om dom överhuvudtaget har något att hämta om dom ens har något tak över huvudet och två våningar finns bara i deras vildaste fantasier.

Visst vi har olika bakgrunder, jag har min problem här. jag har varit deppig, utsatts för både det ena och det andra men jag lever. Alla människor ska vara lika värda men så är det inte och det är på tiden är fler början inse att alla har det inte lika bra som vi har det. vi måste börja värdesätta det vi har. vi måste börja inse vilka problem som är värda att göra till en stor grej.



Barn blir bortgifta, kvinnor får inte skrika under förlossning, barn slavar och gör allt i såväl hushåll som städar till tex lärarna. att lärarna slog barn på arteco var inte ovanligt. Det finns ingen säkerhet alls. vid skördetid kan de hända att barn dör med tanke på att det finns farliga djur runt om och inget skydd. Barn kan bli bortrövade och användas till både det ena och det andra utan att någon ens försöker finna dom igen.

Jag tänker inte ursäkta mina problem här. Jag och dom har olika förutsättning men redan där är det fel. vi borde ha samma, dom förtjänar samma! Sista kvällen gav vi barnen och barnhemmet presenter som de skulle kunna ha nytta av. såväl leksaker som skrivmaterial som mat och allt vi kunde komma att tänka på för att underlätta livet för dom. att nästa morgonen få sms från barnehemmet om att saker är borta och att äldre barn& de vuxna
tagit och gömt undan saker. Jag förstår deras girighet för dom har inget men samtidigt blir jag ledsen och önskar att dom kunde vara tacksamma för det dom får istället.



tårarna rinner och jag faller ner i hjälplösheten jag vet att jag lämnade er i. jag kanske förtjänar smärtan just nu men hur som helst välkomnar jag den.
just nu finns det inget att pussa för eller skämta om.
Emma Wikström