love as though you have never been hurt before

hur mycket ska man ge upp för någon annan, hur mycket ska man ge utan att förlora sig själv och hur vet man vart gränsen går? frågan man måste ställa sig i slutändan är om det är värt det? är det värt smärtan man får utstå, är det värt känslorna man känner och bitarna man förlorar av mig själv..
kanske finns det en annan lösning, ett annat sätt för mig. ett sätt där jag får vara mig själv på min villkor.

ofta är man efterklok och önskar att man handlat annorlunda tidigare för att slippa smärtan eller så drar man förhastade slutsatser och släpper och ger upp något som man senare ångrar att man lät gå. återigen- ingen vet!

kan man vara så förblindad av någon annans känslor att man glömmer bort sina egna?
maktlösenheten som slutligen sprider sig i kroppen och förvirringen som känns ut i varenda nerv är nästintill ohanterbar och hela tiden måste man tvinga sig att bara försöka se framåt och fråga sig själv hur man vill att framtiden ska se ut, för en själv och ingen annan.


jag har under många år försökt förtränga och släppa ut ångesten på sämsta tänkbara sätt men hur jag än gör kommer det tillbaka och lämnar mig inte förns jag gjort rätt, valt rätt.

du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du!

godnatt
PUSSS
        emmalicious